Sitter på restaurangen, värmer mig med en kopp varm choklad och blickar ut över det ståtliga bergets topp.

Bestigningen upp till Laban rata där vi befinner oss i skrivande stund var väldigt jobbig. Första biten kämpade jag, men när jag väl kommit in i rätt andning så blev det enklare. Så mitten av bestigningen måste jag nog ändå säga gick väldigt bra. De sista två kilometerna trodde jag ärligt talat att mina ben skulle gå av. Jag förbarmade mig själv för att jag betalat för att utsätta mig själv för det här. Fick kämpa som fan! De sista trehundra meterna kändes som en evighet. Som tur var hade jag Johanna och en snubbe från Kanada som peppade mig ordentligt! Vår guide är inget att hurra över. Kan knappt engelska.

Vi tog oss upp till Laban rata på fyra timmar och fyrtiofem minuter vilket är under medeltiden som är på sex-åtta timmar. Nöjda tjejer! Regnet började ösa ner så fort vi kom in under tak, perfekt timing - folk som kom tio minuter efter oss var dygnsura. Det kommer fortfarande folk som precis kommit upp genom dörren och hela lokalen applåderar. Känslan är redan nu överväldigande!

Vi har dock den riktigt tuffa delen av bestigningen kvar. Alla vi passerade på vägen upp som var på väg ner önskade oss lycka till. Ett par som vi pratade lite med sa att den sista biten var svårare än vad man tror. Är inställd på det allra värsta - då kan det bara bli bättre och lättare!

Det är elva timmar kvar tills klockan slår 03.00 och vi börjar ta oss uppåt till toppen på 4095 meters höjd.