Mr. Turtle
2012-04-18 / 14:59:25 / Borneo
0 Kommentarer, Fantastiska dyk på Mabul
2012-04-07 / 19:01:07 / Borneo
Vi har haft fyra härliga dagar på ön Mabul.
Första dagen försökte vi bättra på vår bränna som vi tappat nästan helt sen vi lämnade Perenthian. Andra dagen var det äntligen dags för dykning och oj vilka fantastiska dyk! Sex underbara dyk hann vi med under två dagar. Sköldpaddorna vi såg var nästan dubbelt så stora som oss själva. Jag fullkomligt älskar att dyka!
Ön Mabul i sig är inte direkt något ställe jag skulle rekommendera icke dykare att ta sig till. Visst är det en mysig ö - de flesta boenden är byggda på pelare långt ut i havet och vattnet är underbart men jag är inte så imponerad av stränderna runt om ön, det finns heller inte mycket annat att göra än att dyka eller snorkla. Vi bodde i ett longhouse som låg i "the village" där lokalbefolkningen även bor, det kändes som att vi inkräktade på deras "revir" då dem i stort sett bara bor i skjul, men alla var väldigt trevliga och alla barn hejade glatt på oss varje gång dem såg oss. Vi köpte fyra armband som barnen på school of hope gjort och bidrog på så sätt med något litet, ön är nämligen väldigt fattig som vi förstod det. Jag gav även en flicka lite frukt som hon snappade åt sig som om hon inte ätit på flera dygn. Man lär sig att uppskatta det vi har i Sverige på ett helt annat sätt!
Igår var det fest på Scuba Junkies som vi dök med, kings and queens var temat vilket folk verkligen gick in för. Vi kände tyvärr att vi inte hade något i våra ryggsäckar som kunde bära upp temat så vi gick helt enkelt dit som de drottningar vi är, hehe. Kvällen var sjukt kul och sent inatt satt vi ett stort gäng på stranden. En kille spelade gitarr och alla sjöng med. Jag log och tänkte att det här är ett ögonblick jag kommer minnas länge. En vän sa till mig innan jag åkte att jag verkligen skulle försöka ta in allt jag är med om och njuta av varje sekund - i det ögonblicket tog jag verkligen fasta på detta och tog in varenda liten detalj och bara njöt av att vara där just då.
Idag vaknade jag upp och mådde dåligt, tänkte att jag säkert bara är lite bakis men nja.. Är rädd för att jag för första gången på resan (tack och lov) ätit eller druckit något som inte var helt ok. Att vi skulle resa idag gjorde inte saken bättre men än sålänge har det gått helt okej ändå.
Vi sitter just nu på flygplatsen i Tawau som ligger i södra Borneo. Här ska vi ta ett flyg tillbaka till KL, landar 00.40 lokal tid och då är tanken att antingen sova lite på flygplatsen eller att direkt ta oss till KL busstation. Vår tanke är nämligen att ta en buss till nästa destination som är Singapore.
Mabul
2012-04-03 / 16:11:05 / Borneo
"The island is covered in palm trees and fringed with fine beaches. It is a famous diving spot for divers, both international and local alike, and is well known as the macro diving paradise."
Har ska vi som ni kanske forstar dyka igen. Jag har saknat dykningen anda sen vi lamnade Koh Tao och Thailand. Ser fram emot att se allt fran Reef Sharks till massa skoldpaddor. Men vi ska aven bara ta det lugnt och njuta. I tre dagar stannar vi pa on - sen flyger vi till Singapore.
bild fran google.
sepilok orangutan rehabilitation centre
2012-04-03 / 15:55:46 / Borneo
Efter sex timmar blev vi avsläppta mitt ute i ingenstans i staden Sepilok. Hade turen med oss att en taxi kom förbikörande, annars hade vi fått promenera 2,5 km till vårt bokade hotell (som verkligen ligger mitt i djungeln) och jag tror ärligt talat inte mina ben hade klarat av det just då. När vi kom fram till hotellet fick vi stående ovationer över att vi klättrat ner för berget samma dag. Folk var imponerade och det var vi själva med!
Till sepilok åkte vi för att hälsa på lite Orangutanger.. Men det slutade med att vi även fick hälsa på proboscis monkey eller long-nosed monkey som den ocksa heter (den har en sjukt cool lang nasa) och Grey Leaf Monkeys. Leaf apan var den vi kom närmast och en av dem älskade att svinga sig i mitt hår, haha. Det var häftigt att se orangutangerna, även om jag hade trott att vi skulle få komma närmare dem. Sa nagon puss blev det tyvarr inte.
Det var ett härligt dygn i Sepilok som avslutades med att läsa en bok i solen liggandes i hängmattan på hotellet.
Long-nosed monkey. Coola varelser!
Hur sot pa en skala?
Haha, alskar den har bilden. Bada ser helt lost ut!
Johanna och en Grey Leaf Monkey
Ni kan ju bortse fran min fina min och istallet kolla pa den underbara lilla varelsen pa golvet. Som nyfodda ar Grey Leaf aporna orangea.
En cool fagel kom forbi och stylade lite
Haha jag doooor sa sota!
Ja ni ser ju, mitt har var populart. Min min ar ocksa valdigt rolig!
Hanger och chillar lite
Vi fick se nar dem matades
Lasa en bok i hangmattan som ett avslut pa en valdigt bra dag
On the top of the world.
2012-04-03 / 15:18:13 / Borneo
Här kommer hela historien om bestigningen från Laban rata till toppen på sydostasiens högsta berg - efter den varma koppen choklad började vi umgås och spela Uno med killen från Kanada och ett holländskt par samtidigt som vi försökte ladda om krafterna och peppade varandra. Jag och Johanna hade blivit tilldelade ett boende som låg 150 meter upp från huvudbyggnaden vilket inte kändes så lockande att gå upp till i mörker och regn med ben som inte riktigt hängde med så när kanadensaren sa att han hade en ledig säng i sitt dorm tog vi tillfället i akt och beslutade oss för att sova skavfötters istället. Kvällen var full av skratt och när klockan slog nio sov vi gott, lyckligt ovetande om hur verkligt hård den kommande bestigningen skulle bli.
Klockan 02.30 ringde klockan och vi gjorde oss redo med varma kläder och våra pannlampor. 03.00 började vi gå uppåt igen. Redan de första hundra meterna kände jag hur den första delen av gårdagens bestigningen satt sina spår, detta blandat med trötthet gjorde inte saken lättare. Ytterligare hundra meter började jag känna mig yr, antagligen kände jag av höjden och bristen på syre. Beslutade här mig för att ta det väldigt lugnt och klättra helt i mitt eget tempo, för upp skulle jag fanemig! Hamnade efter Johanna och övriga. Vår guide, som jag nämnde tidigare inte kunde engelska, förstod mig inte alls när jag förklarade att jag kände mig yr vilket gjorde mig väldigt förbannad och frustrerad - jag fick helt enkelt klara bestigningen helt på egen hand!
Första delen liknade gårdagens bestigning med stenar och trappsteg som var allt mellan tio och femtio cm höga. På ca 3500 meters höjd förändrades dock detta och framför mig hade jag en brant stenig sluttning med ett rep som hjälp att ta mig upp. Det blev bara brantare och brantare och allt jag kunde se var hur allas pannlampor lös upp. Kände paniken stiga inom mig när jag såg hur långt upp och långt fram en del av dessa ljusglimtar var. Dit skulle alltså jag också och vägen dit var lång. Vid ett flertal tillfällen kände jag för att ge upp och svor åt det jävla berget högt för mig själv. Förbarmade mig själv åter och återigen över att jag betalat för att utsätta mig själv för det här. Men på något sätt, och detta förundras jag över nu, lyckades jag intala mig själv att bara fortsätta. Ta steg för steg, långsamt långsamt. Jag var hela tiden väldigt orolig för att johanna skulle vara jättelångt framför mig och att jag skulle missa soluppgången så sista biten la jag i min högsta och sista växel. Efter tre timmar, när klockan slog 06.00 nådde jag toppen, ca 15 minuter efter Johanna och precis lagom till soluppgången.
Att sitta på 4095 meters höjd, i soluppgången och inse att jag klarade det... Den känslan går knappt att beskriva. Känslan av utmattning försvann totalt och ersattes istället med ett enormt lyckorus. Jag vet inte, men för en stund var det bara jag och jag hade hela världen i mina händer, allting kändes möjligt och alldeles alldeles underbart!
Under klättringen hade jag inte hunnit tänka efter eller känna av kylan men på toppen blev det riktigt kallt så redan efter ca tjugo minuter började vi gå neråt.
Eftersom det var mörkt när vi klättrade upp såg man inte så mycket och därmed insåg man heller inte, förrän på vägen ner, vilken jävla bestigning vi gjort. Ursäkta att jag svär så mycket men det var verkligen en jävla bestigning, både i positiv och negativ mening. Hela tiden på vägen ner till Laban rata förundrades jag över hur jag hade klarat det. Ofattbart!
Efter ytterligare tre timmar var vi vid Laban rata igen, helt utmattade och tömda på energi. Försökte äta frukost och ladda om men det var svårt. Tillslut fick man bara, återigen, ge sig på det. Bestigningen neråt började. Och den var jobbig den med! Benen krampade och var som spagetti, ville liksom inte hänga med. Vi försökte hålla den goda andan uppe genom att sjunga, prata och leka lekar. Efter va ca tre timmar var vi nere.
Och nu var jag bara totalt körd. Var varken glad eller ledsen, bara helt helt utmattad. Efter att ha suttit ner en stund och ätit lunch kom den där obeskrivligt lyckliga känslan tillbaka - jag hade klarat det!!!
Tva glada tjejer redo for resten av bestigningen (trodde vi ja)
Johanna pa toppen
Jag pa toppen
Pa toppen av Mount Kinabalu
Soluppgang fran toppen
Kanslan var obeskrivlig!
Njut!
Vi en bit nedanfor toppen
Visst ar vara matchande jackor fina? Hehe
Sahar sag det ut en ganska stor del av bestigningen, ofta brantare dock
Blev ganska chockade nar vi sag omgivningen i dagsljus. Hade vi verkligen tagit oss upp har?
Att klattra ner var inte heller nagon baggis
Stolt tjej!
Nere vid Laban Rata igen.
Första delen av bestigningen - på 3300 meters höjd
2012-04-03 / 14:44:50 / Borneo
Mount Kinabalu fran langt hall
Johanna med berget i bakgrunden
Ett vattenfall i borjan av bestigningen
Jag kampar mig upp for de jakla trapporna
1 km avklarad, woho.. lyckligt ovetande om vad som vantade
Fin utsikt
Haller fortfarande humoret uppe
Sahar kunde det se ut under forsta delen av bestigningen
Vacker utsikt fran Laban Rata och restaurangen vi satt pa
Spelar Uno och peppar varandra
Solnedgang vid Laban Rata
Snart är det dags!
2012-03-30 / 11:00:36 / Borneo
Nu befinner vi oss i Kinabalu Park och laddar inför bestigningen. Tidigt imorgon börjar vi gå, pirrigt! Fick precis reda på att vi har en egen guide på bara oss två, väldigt skönt att slippa gå i en stor grupp och kunna välja takt/vilopauser/toabesök etc. själva. Är riktigt spänd och tror det här kommer bli ett äventyr som sker once in a lifetime!
Önska oss lycka till!
"if you think you can't do it, think twice"
Och någon bild gick inte att ladda upp här, tråkigt!
I kota kinabalu
2012-03-29 / 15:29:33 / Borneo
Climbing the mountain
2012-03-28 / 19:50:39 / Borneo
Ja, då var det dags för det vi länge hoppats bli resans höjdpunkt - Borneo!
Imorgonbitti flyger vi till Kota Kinabalu som ligger i delstaten Sabah.
Vi tog som sagt hjälp av en turistbyrå här i KL då informationen som funnits på nätet varit bristfällig och de mail vi skickat har vi knappt fått några svar på. Huvudanledningen till att vi åker till Borneo och Sabah är nämligen för att bestiga Mt. Kinabalu som är sydostasiens högsta berg. Överallt har vi hört och läst att det måste bokas långt i förväg men vi fick, efter lite om och men, plats att bestiga berget redan på lördag.
Vet ej när jag har tillgång till wifi igen så lika bra att jag berättar hela vårt planerade äventyr nu - vi kommer att sova en natt i Kota Kinabalu, där blir vi upphämtade tidigt på fredag morgon och kör till parken nedanför berget. På lördagsmorgon börjar bestigningen med en promenad på 5-8 timmar som hela tiden går uppåt. Övernattar lite över bergets mitt på ett ställe som heter Laban Rata. Klockan tre på lördagsnatten startar den riktigt hårda biten av bestigningen. Här börjar andningen bli besvärlig (eventuellt), det lär vara svinkallt och sista biten är det klättring som gäller. Beräknas nå bergets topp lagom till soluppgången. Och känslan som infinner sig ska, enligt andra, vara obeskrivlig.
Sedan börjar vandringen nedåt då benen ska vara totalt körda - alltså ingen lätt match.
Jag är riktigt nervös (kommer otränade lilla jag klara det?) men har Johanna som peppar mig. Om jag inte sagt det tidigare så är Johanna guld värd - bättre resekompis får man leta länge efter! Jag är säker på att vi tar oss upp för det där jäkla berget (som vi kallar det för, hehe) tillsammans!
