Jag vet inte vart jag ska börja. Att bestiga Mount Kinabalu i Borneo och delstaten Sabah är utan tvekan det mest fysiskt påfrestande jag någonsin gjort men också något utav det bästa jag någonsin gjort!

Här kommer hela historien om bestigningen från Laban rata till toppen på sydostasiens högsta berg - efter den varma koppen choklad började vi umgås och spela Uno med killen från Kanada och ett holländskt par samtidigt som vi försökte ladda om krafterna och peppade varandra. Jag och Johanna hade blivit tilldelade ett boende som låg 150 meter upp från huvudbyggnaden vilket inte kändes så lockande att gå upp till i mörker och regn med ben som inte riktigt hängde med så när kanadensaren sa att han hade en ledig säng i sitt dorm tog vi tillfället i akt och beslutade oss för att sova skavfötters istället. Kvällen var full av skratt och när klockan slog nio sov vi gott, lyckligt ovetande om hur verkligt hård den kommande bestigningen skulle bli.

Klockan 02.30 ringde klockan och vi gjorde oss redo med varma kläder och våra pannlampor. 03.00 började vi gå uppåt igen. Redan de första hundra meterna kände jag hur den första delen av gårdagens bestigningen satt sina spår, detta blandat med trötthet gjorde inte saken lättare. Ytterligare hundra meter började jag känna mig yr, antagligen kände jag av höjden och bristen på syre. Beslutade här mig för att ta det väldigt lugnt och klättra helt i mitt eget tempo, för upp skulle jag fanemig! Hamnade efter Johanna och övriga. Vår guide, som jag nämnde tidigare inte kunde engelska, förstod mig inte alls när jag förklarade att jag kände mig yr vilket gjorde mig väldigt förbannad och frustrerad - jag fick helt enkelt klara bestigningen helt på egen hand!

Första delen liknade gårdagens bestigning med stenar och trappsteg som var allt mellan tio och femtio cm höga. På ca 3500 meters höjd förändrades dock detta och framför mig hade jag en brant stenig sluttning med ett rep som hjälp att ta mig upp. Det blev bara brantare och brantare och allt jag kunde se var hur allas pannlampor lös upp. Kände paniken stiga inom mig när jag såg hur långt upp och långt fram en del av dessa ljusglimtar var. Dit skulle alltså jag också och vägen dit var lång. Vid ett flertal tillfällen kände jag för att ge upp och svor åt det jävla berget högt för mig själv. Förbarmade mig själv åter och återigen över att jag betalat för att utsätta mig själv för det här. Men på något sätt, och detta förundras jag över nu, lyckades jag intala mig själv att bara fortsätta. Ta steg för steg, långsamt långsamt. Jag var hela tiden väldigt orolig för att johanna skulle vara jättelångt framför mig och att jag skulle missa soluppgången så sista biten la jag i min högsta och sista växel. Efter tre timmar, när klockan slog 06.00 nådde jag toppen, ca 15 minuter efter Johanna och precis lagom till soluppgången.

Att sitta på 4095 meters höjd, i soluppgången och inse att jag klarade det... Den känslan går knappt att beskriva. Känslan av utmattning försvann totalt och ersattes istället med ett enormt lyckorus. Jag vet inte, men för en stund var det bara jag och jag hade hela världen i mina händer, allting kändes möjligt och alldeles alldeles underbart!

Under klättringen hade jag inte hunnit tänka efter eller känna av kylan men på toppen blev det riktigt kallt så redan efter ca tjugo minuter började vi gå neråt.

Eftersom det var mörkt när vi klättrade upp såg man inte så mycket och därmed insåg man heller inte, förrän på vägen ner, vilken jävla bestigning vi gjort. Ursäkta att jag svär så mycket men det var verkligen en jävla bestigning, både i positiv och negativ mening. Hela tiden på vägen ner till Laban rata förundrades jag över hur jag hade klarat det. Ofattbart!

Efter ytterligare tre timmar var vi vid Laban rata igen, helt utmattade och tömda på energi. Försökte äta frukost och ladda om men det var svårt. Tillslut fick man bara, återigen, ge sig på det. Bestigningen neråt började. Och den var jobbig den med! Benen krampade och var som spagetti, ville liksom inte hänga med. Vi försökte hålla den goda andan uppe genom att sjunga, prata och leka lekar. Efter va ca tre timmar var vi nere.

Och nu var jag bara totalt körd. Var varken glad eller ledsen, bara helt helt utmattad. Efter att ha suttit ner en stund och ätit lunch kom den där obeskrivligt lyckliga känslan tillbaka - jag hade klarat det!!!

Tva glada tjejer redo for resten av bestigningen (trodde vi ja)